Scenografin i salongen är enkel. En svartvit bakgrund. Vita stolar. Ett dike av vatten som skiljer skådelsepelarna från publiken. Deras uttryck, reaktioner och handlingar avspeglas i vattenytan. Allra bäst tycker jag det blir när det sjunkande skeppets passagerare balanserar på hinkar uppställda i det grunda vattnet.

Dialogen ligger självklart och naturligt i skådespelarnas munnar, och genom sitt gestaltande lyckas de förstärka de frågorna som föreställningen ställer: Vad händer egentligen med människor i en katastrof? Vad är ett människoliv värt? Och kan någon annans liv vara mer värt att rädda? 

Titanic nämns, Estonia nämns, men inte en enda gång pratas det om flyktingkrisen på medelhavet. Men budskapet går fram ändå. Speciellt tydligt blir det när en av skådepelarna i förbigående nämner att det känns som att vi är de där på Titanic, de som bara står bredvid och ser våra älskade drunkna. 

När föreställningen är slut, och jag kommer ut från lokalen så brister himlen. De första regndropparna faller. Och jag fäller upp mitt paraply som skydd mot vattnet.

​

Lundagård